Med allt som hänt runt omkring så har jag blivit alldeles försiktig, från att en gång kunna ta in vem som helst i mitt liv så är jag nu väldigt försiktig med dom jag nu släpper in. Jag säger inte att det är 'fel på människor' eller något sånt, men ibland så måste man ochså tänka på sig själv när man väljer sina vänner eller hur?

Ja, människor kan få vara hur dom vill, men jag själv skulle inte orka med någon person som bara kommer till mig för att jag ska lyssna på deras snyfthistorier och sedan gå iväg igen, och aldrig prata med mig igen förren nästa tårfyllda sak kommer.

För det är ju bara användning, att göra så, eller? Det börjar med någon, och det är väl okej att lyssna de första gången, man vill inte känna sig hjärtlös, men senare kommer dessa människor att förstå att dom kan ta dig när dom vill och behöver. Vad händer då? Man fastnar, tror sig vara en jättebra vän som alltid är där för dig, medans du då kanske knallar vidare med ditt liv, aldrig för att ens ge personen en blick.

Jag har slutat med sånt, för ärligt talat så orkar jag inte med att höra allas problem hela tiden, även om man vill känna sig som en bra person, så måste det finnas en gräns. Min vill inte sakta mörda sig själv, då man kanske börjar tro att allt och alla precis likadana.

Låt aldrig någon hålla på med er på ett sådant sätt, var alltid på er vakt. För man kan luras in på så många sätt, detta maktsmissbruk. Det är faktiskt samma sak om man köper något och ger andra... Alltså, ibland undrar jag vad människor tänker.

Åh, just det. En så slipad girighet.

. . . Så bli dess pimp.

Ja, livet har aldrig varit enkelt. Och man kanske inte egentligen ska klaga, men ibland så vill man ju det ändå, eller hur? Jag ska inte påstå att mitt liv bara varit en mörk grav som aldrig lät min själ bli fri, eller att det ända som kommit från mina ögon kan vara tårar, även ibland när man då känner sig nere så kanske man tror sig så.

Någonting har väll hänt alla, från stora till små bekymmer, och så vidare. . .

Jag är ju trots allt fortfarande ung, lik många andra. Men nu vill jag berätta lite av 'min' historia. Haha, eller  i allafall vad som har hänt änn så länge, det är ju fortfarande en lång väg att gå. Men, gör jag detta för att andra ska gå 'men oj då! stackare!' så är svaret både nej och ja. Inte för att jag behöver någon empati för vad som hänt just mig, men jag vill berätta alla dessa saker eftersom det fortfarande finns så många offer som kanske då känner och upplever de saker jag gjort.

Många kommer nog inte att ta sin tid för att läsa allt detta jag kommer skriva om, men vi får väll hoppas på att någon gör det.

Läs vidare som jag ibland då coh då lägger up några inlägg.

- Mandy.